2 700 riskerar bli utan bostad

Rasha Alosman med sin son Osama Ammouri.

Det pågår just nu en politisk rysare på alla nivåer i Göteborg. Frågan är om politikerna i staden ska lyckas återskapa den tidigare politiska enigheten om att minska segregation eller om 2 700 nyanlända ska bli bostadslösa.

Rasha Alosman är flykting från krigets Syrien. I Idlib i norra delen av landet var hon lärare i arabiska språket och litteratur. Nu arbetar hon som lärarassistent på en skola i centrala Göteborg och studerar samtidigt med ambitionen att bli behörig lärare och få lärarlegitimation.

Sedan 2017 bor hon tillsammans med sina tre barn i Västra Frölunda, i en bostad som hon hyr i andra hand genom kommunen. Om politikerna i Göteborgs stad inte mycket snart fattar ett nytt beslut kommer hennes kontrakt inom kort att upphöra.

– Jag tänker att jag då kommer att förlora mitt jobb och min trygghet här, även mina barns. De går i skolan och har lyckats bygga sociala relationer som de riskerar att förlora.
– Sedan jag kom till Göteborg har jag försökt bygga upp mitt liv. Jag har arbetat enormt hårt för att lära mig svenska. Nu saknas det några ämnen i gymnasieskolan och ett antal kurser på universitet för att jag ska kunna få lärarlegitimation.
– Ett av mina barn har problem, vi tror att han har ADHD. Vi har jobbat jättemycket här med skolan, fått hjälp av specialpedagog och kurator och nu han mår lite bättre. Vi väntar nu på att få tid för undersökning hos en psykolog. Om vi nu måste flytta rivs allt ner igen och vi får börja om från början.

Rasha Alosman förklarar att det står 200 personer före henne i bostadskön och att det inte är ett alternativ att köpa en lägenhet när hon studerar och saknar fast jobb.

– Det första man behöver för att kunna bli integrerad i samhället är att känna sig trygg, och det kräver att man har bostad, det är basen.
– Jag känner mig inte trygg nu. Jag har svårt att koncentrera mig på att bygga upp vårt liv inför framtiden. Jag tänker bara på var i Sverige jag ska hamna med mina barn. Det påverkar jättemycket. Jag är hela tiden stressad av bostadsfrågan.

Ville bryta segregationen
Mellan 2016 och 2018 togs cirka 2 700 nyanlända efter kommunplacering emot i Göteborg. Antalet barnfamiljer var cirka 350 och antalet barn cirka 850. Staden ordnade med boende utifrån det ansvar som följer med Bosättningslagen. Nyanlända erbjöds så kallade genomgångsbostäder upp till fyra år, en tid som senare förlängdes till fem år för barnfamiljer.

Cirka 1 150 lägenheter fördelades och under perioden 2020–2022 ska enligt nu gällande beslut hushållen flyttat till annat boende som de ordnat med själva.

Lägenheterna fördelades jämnt över staden och främst i områden där det sedan tidigare bodde särskilt många utrikesfödda. Anledningen var att staden i linje med ambitionen att främja jämlikhet ville bryta den redan starka boendesegregationen.

Att bostadskontrakten skulle gälla fyra eller fem år hade att göra med en förmodad väntetid i bostadskön. Den reella väntetiden är nu omkring sex och ett halvt år, bland annat på grund av att privata fastighetsägare lämnat Boplats Göteborg efter att politikerna ställt krav på att alla lägenheter ska fördelas efter kötid.

Fastighetsnämnden har bollen
Den hotande bostadslösheten för tusentals personer med flyktingbakgrund har debatterats mellan politiker i Göteborg under ett och ett halvt år. Röster har från några partier höjts för att kontrakten ska förlängas men ingen enighet har uppnåtts. Trycket på politikerna har nu ökat genom att allt fler göteborgare engagerat sig till stöd för de som riskerar att drabbas.

Frågan vad som ska hända vilar alltså i politikernas händer, nu närmast hos fastighetsnämnden. Där har hittills de politiska positionerna förefallit låsta.

– Men ju närmare vi kommer avhysningarna, desto tydligare blir det vilka konsekvenser det faktiskt kommer att medföra, säger Emmali Jansson (MP), vice ordförande i fastighetsnämnden.

Hon tog initiativ till att behandlingen av ett medborgarförslag, Göteborgsförslaget 6348, bordlades i april för att åter behandlas vid nästa möte 24 maj. Syftet var, förklarar hon, att skapa utrymme för mer samtal med politiker i andra partier.

Kan politikerna enas?
Förutom att de ekonomiska konsekvenserna av bostadslöshet landar på socialtjänsten ökar i förlängningen risken för ännu större problem, menar hon.

– Om fler blir trångbodda är det en riskfaktor i sig. Man kan få problem med skolgång eller andra typer av sociala problem och behöva mer stöd framöver. Och om barn med kompisar måste flytta till ett otryggt boende i annan del av staden försvåras integrationen. Det blir svårare för dem att

I de här frågorna är Miljöpartiets och Vänsterpartiets förtroendevalda i fastighetsnämnden överens om att andrahandskontrakten bör göras om till förstahandskontrakt. De använder tiden fram till 24 maj för att i bästa fall hitta en möjlighet att bli överens även med andra förtroendevalda i nämnden.

– Vi står fast vid vår åsikt, säger Bobbo Malmström (V), men är samtidigt beredda att stödja andra förslag som innebär att de boende får bo kvar, om det nu visar sig sådana öppningar i de övriga partierna.

– Det finns ingen rimlig anledning till att staden ska göra dessa personer bostadslösa, säger han. Möjligheterna till integration och etablering försämras när de kastas ut från bostäder som är relativt väl spridda över staden. Staden bidrar därmed till ökad segregation.

Planeringen är att fastighetsnämndens ledamöter vid sammanträdet 24 maj ska få information om hur man inom socialförvaltningen ser på ärendet.

Ordföranden i fastighetsnämnden har i dagsläget avböjt kommentera frågan.

Bromsar egenförsörjning
– Om en person eller en familj inte kan lösa situationen på eget land kommer de förmodligen behöva nödbistånd, det vill säga att vi får hjälpa till med akutboende, säger Jörgen Larzon, chef för vuxen- och försörjningsstöd vid socialförvaltning i sydväst.

Han förklarar att det kan vara olika lösningar som har gemensamt att de är tillfälliga. Som individ har man nämligen ett eget ansvar för att lösa boendesituationen. Socialförvaltningens åtgärder kan förlängas veckovis.

– Men jag är än mer orolig för är hur det skulle bromsa upp vägen mot arbete och egenförsörjning om man inte har en fast bostad. Man kan lätt tänka sig hur det påverkar möjligheterna att hålla fast vid studierna, att vara aktivt arbetssökande och ta olika initiativ och kunna fokusera på dem om man behöver hoppa från boende till boende över tid.

– Och vi har ett barnperspektiv som vi naturligtvis måste väga in.

Det finns politiker som framhållit att de boende i genomgångsbostäderna inte ska särbehandlas när bostadsbristen i staden även drabbar andra utsatta grupper.

– Jämfört med andra utsatta rör sig det här om många människor, ofta barnfamiljer under en begränsad tid ska in på bostadsmarknaden, säger Jörgen Larzon. På så vis är den här situationen speciell. Andra med särskilda behov möter vi mer utspridda över tid.

Kan tvingas lämna staden
De flesta berörda familjerna finns på Hisingen.

– När en person söker sig till socialtjänsten för att hon inte vet var hon ska bo utreder vi bland annat om man sökt bostad i hela landet, säger Ingvor Gunnarsson, chef vid socialförvaltningens vuxen- och psykologenhet på Hisingen. Det är först om det inte finns andra alternativ som vi här i staden kan gå in med och ordna med placering.

– Jag är socialarbetare sedan 40 år. Min bedömning av problemet är att det inte bidrar till integration och egenförsörjning att flytta personer till samhällen där finns lediga bostäder men inte arbetstillfällen. Omplacering till utanförskap kan som jag ser det inte vara ett alternativ för oss.

Hon tänker även samhällsekonomiskt. Om det skulle bli aktuellt med nödbistånd och akutboende kan det för en barnfamilj komma att kosta mycket mer än en lägenhet. Dygnspriset för ett fyrbäddsrum på vandrarhem kan vara cirka 1 000 kronor per dygn, alltså cirka 30 000 kronor per månad och cirka 360 000 kronor per år.

– Väger man in alla dessa faktorer och lägger till det mänskligt lidande, den ångest och stress som drabbar de berörda ser man att följderna för både familjerna och för staden kan bli mycket svåra om de boende inte får behålla sina kontrakt.

Borde hanteras centralt
Nu har inte familjerna som riskerar bostadslöshet hamnat hos socialtjänsten än och det är ovanligt att politiker i socialnämnden blandar sig i problem som kan komma. Inte desto mindre uttalar sig Simona Mohamsson (L), ordförande Hisingens socialnämnd.

Hon pekar både på brister i hur frågan om boendesituationen för de berörda hanterats centralt i staden och på de stora sociala och ekonomiska problem som stadens fyra socialnämnder kommer att ställas inför.

– Personligen tycker att det är på högsta politiska nivån som frågan ska behandlas för det är så många som påverkas att frågan är större än en enskild nämnd. Det var kommuncentralt som man tog beslut om andrahandskontrakten och sedan om att förlänga dem. Därför bör även dagens situation hantera där.

Särlösning inget nytt
Hon har tagit initiativ till att flera partier i hennes nämnd gemensamt uttryckt detta i en skrivelse: ”Hur har kommunstyrelsen tillsammans med andra nämnder arbetat för att under kommande månader minimera de sociala och ekonomiska konsekvenserna som kan komma att behöva hanteras av socialnämnderna eller finns möjlighet att stötta socialnämnderna i dessa frågor?

- Vilken förberedelse finns från kommunen centralt för att säkerställa att Socialnämnden Hisingen är beredda såväl socialt såsom ekonomiskt att hantera dessa frågor?

– Det var väldigt tydligt att det 2016 fanns en politisk enighet om att se till att människor som är nyanlända eller kommunplacerade till Göteborg får en god möjlighet till integration och därför inte skulle hamna i det som man kallar utsatta områden.

– Och vi har, trots mycket byggande, en bostadskris där det är svårt för människor som inte är etablerade eller har kontakter att få en bostad.

Simona Mohansson säger att hon mötts av argumentet att vi inte kan ha särlösningar.

– Men redan idag har vi rätt många särlösningar inom socialtjänsten. Det kan till exempel vara för att samhällskonsekvensen av att en människa är bostadslös blir större än att vi går in och betalar en hyra medan personen är på en beroendeklinik.

Hon påpekar att det även i allianspartiernas budgetförslag fanns ett uppdrag till bostadsbolaget Framtiden AB att avdela bostäder i allmännyttan till grupper som står långt från bostadsmarknaden, till exempel barnfamiljer.

Trycket har ökat
– Jag tycker det ska vara självklart att vi inte ska vräka barnfamiljer, säger Simona Mohamsson. Hur vi behandlar de svagaste i samhället påvisar vilket samhälle vi är. Vårt ansvar som politiker är att göra samhället mänskligare med de redskap vi har och det är därför vi har ett välfärdssamhälle och en allmännytta.

Hon ser att pressen på politikerna ökat. Hon märker det i sitt eget parti och ser det på alla nivåer i politiken.

– Jag vill gärna vara hoppfull. Man diskuterar det här på ett annat sätt idag än man gjorde för tre månader sedan, och det är en nödvändighet. Vi måste agera nu. De första barnfamiljerna flyttar ut i början av juni.

Vi har utan framgång sökt kommentarer från ledande politiker i kommunstyrelsen.

Bo Silfverberg