Goda ambitioner riskeras

Kristina Grange

Om man fullföljer idén om att kontraktet är slut efter fem år, oavsett det faktum att bostadskön är mycket längre, släpper man taget om stadens goda ambitioner att motverka segregation.

Möt Kristina Grange, professor i stadsbyggnadsteori vid institutionen för arkitektur och samhällsbyggnadsteknik vid Chalmers i Göteborg. Med sin forskning vill hon bland annat uppmärksamma normer och maktrelationer i stadsbyggandet. För närvarande forskar hon om migration, ojämlikhet och ojämn geografisk utveckling.

– Vi har en forskargrupp där vi studerar orättvisor av olika slag i stadsbyggandet, bland annat har vi granskat hur nyanlända tas emot och bosätts.

I det sammanhanget har man studerat hur bosättningslagen fallit ut i olika kommuner, bland annat i Västra Götaland och i Göteborg där 2 700 personer riskerar att bli bostadslösa - om inget annat politiskt beslut fattas - efter att deras andrahandskontrakt är löpt ut.

Marknadsanpassat
De lokala förutsättningarna påverkas av den nationella bostadspolitiken som sedan 90-talet blivit mer och mer marknadsanpassad.

– Den har handlat mer om att producera bostäder för de som har råd att efterfråga än för de som behöver bostad men som inte har råd att investera i sitt boende. Under tiden har bostadsbristen ökat.

– Det ledsamma med den här politiken är att grupper med de största behoven, bland annat nyanlända, trängs i bostadskön och ställs mot varandra.

– Den som kan investera i sitt boende har goda möjligheter tjäna pengar på det medan den som inte har råd att göra det får lägga en allt större del av sin månadslön på boendet. Resultatet är att ojämlikheten i samhället ökar.

Kristina Grange redogör för att allt fler utlandsfödda hamnar i hemlöshet och att man i Sverige kan se ett allt starkare samband mellan inkomstsegregation och etnisk segregation.

MellanruAmbitiöst från början
Hon menar att de inledande ambitionerna från Göteborgs stads arbete med bosättningslagen var goda. Man ville bosätta nyanlända i områden där det inte bott så många andra utrikesfödda för att åstadkomma integration. Och man ville från början ge så långa kontrakt att de boende skulle kunna komma fram i bostadskön.

– Problemet är att bostadskön har växt. De goda ambitionerna riskerar att nu brytas abrupt om man säger upp andrahandskontrakten innan personerna hunnit komma fram i kön. Fullföljer man idén om att kontraktet är slut efter fyra eller fem år oavsett hur lång bostadskön är släpper man taget om de goda ambitionerna.

Olycklig tidsutdräkt
Kristina Grange menar att det var rätt av politikerna i Göteborg att ställa krav på privata fastighetsägare att alla bostäder ska fördelas efter kötid. Men det blev mycket olyckligt när de privata fastighetsägarna då valde att lämna kösystemet. Kön blev därmed väsentligt längre.

Däremot beklagar hon att så mycket fokus i Göteborg lades på att bygga temporära bostäder. Av olika skäl, bland annat högljudda lokala opinioner, blev det bara 57 bostäder av cirka 3 000 planerade.

– Som jag ser det borde man från början försökt lösa frågan genom allmännyttan. Nu fick ju väldigt många nyanlända vänta innan de fick bostad trots att man enligt bosättningslagen skulle ha rätt till bostad inom två månader. Några fick bo i akutboenden, bland annat på campinganläggningar.

Politisk vilja krävs
Det finns möjligheter att bedriva en annan politik, menar Kristina Grange, såväl nationellt som lokalt, men det förutsätter en politisk vilja.

– Det är bekymmersamt nu att flera kommuner som har störst bostadsbrist också tar allt mindre ansvar för behövande grupper. Fenomenet med social dumpning har uppmärksammats, där kommuner aktivt försöker bosätta personer i andra kommuner. Både strukturell och akut hemlöshet ökar.

Orättvisor från början
Ibland hänvisar politiker till kommunallagens princip om likabehandling av invånare, något som kan vara problematiskt.

– Vi har från första början en diskriminering på bostadsmarknaden som bland annat är följden av den förda bostadspolitiken. När förutsättningarna inte lika från början är det knepigt att stödja sig på en princip om likabehandling, säger Kristina Grange.

Andra grupper på bostadsmarknaden kan vara utsatta på ett annat sätt, påpekar hon. Många grupper har svårt hitta bostad, till exempel, studenter och inflyttade som inte kan köpa sin bostad, och står lika långt bak i bostadskön som nyanlända. På så vis finns det likheter. Men de har mindre risk att utsättas för diskriminering på bostadsmarknaden.

Bo Silfverberg

Läs mer om stadsbyggnad
Migrationens ojämna geografi: Bosättningslagen ur ett rättviseperspektiv

Bostadsmanifest: 22 krav för framtidens hem