Related Articles


Samverkan med Interkulturellt Center ger Trollhättans stad förutsättningar för bättre kontakt med alla invånare.

När Trollhättans Interkulturellt Center, IKC, invigdes i november 2020 uttryckte kommunalrådet Monica Hansson stadens bestämda ambition att fortsätta vara en välkomnande stad.

– Oavsett vem du är eller varifrån du kommer ska du alltid vara välkommen till Trollhättan. Vi har höga mål men de kommer vi aldrig att kunna nå själva. Därför är vi så glada för att IKC Trollhättan blir en ny aktör här och en ny part för oss att arbeta med. Snart efter att IKC Trollhättan öppnat träffade Support Group Network ett avtal med Trollhättans stad om att samverka i ett IOP, Idéburet Offentligt Partnerskap. Det är en form för samverkan för att möta en samhällsutmaning, exempelvis segregation.

Otraditionella strategier
Delegationen mot segregation, Delmos, har givit startstöd till Trollhättans Interkulturellt Center. Nu inväntas beslut om utökat stöd från Delmos för att utveckla verksamheten i Trollhättan och Vänersborg men även för att etablera Interkulturellt Center i Malmö och Göteborg.

Läs mer i IKC på väg i Malmö och Göteborg.

Den stora ojämlikheten i Trollhättan medför att människor lever med olika förutsättningar och livsvillkor. Syftet med partnerskapet är att utveckla en strategisk samverkan för att i stället öka inkludering och utveckla Trollhättan som en interkulturell stad.

– Man kan säga att vi redan lyckats med huvudspåret i vårt IOP med Trollhättans stad, säger Elin Nilsson, aktivitetsledare vid IKC Trollhättan. Vi skulle skapa

Elin Nilsson

en plattform för samverkan mellan olika aktörer i staden. Nu har vi ett stort nätverk där både kommunen och aktörer i civilsamhället ingår.

Etnisk segregation
Som exempel på vad man arbetat med i nätverket pekar hon på ett projekt om bostadssegregation där bland annat Högskolan Väst bidragit med studier av hur verkligheten i Trollhättan ser ut och då inte minst ungas vardag i pandemin.

– Bland annat arbetade vi i lärandelabb där vi identifierade olika frågor att gå vidare med och testade nya modeller för hur man kan samverka.
Det kom fram, berättar Elin Nilsson, bostadssegregationen inte bara, som på många andra håll, baserar på socioekonomiska förutsättningar, utan det är specifikt för Trollhättan med en väldigt etniskt präglad segregation.

– Det är väldigt viktigt att känna till när man ska planera bostäder men också på många andra områden. Man kan säga att vi uppnått en samsyn mellan olika aktörer som på sina olika sätt kan påverka segregationen, bland annat om hur vi från civilsamhällets sida kan öka inkludering och delaktighet genom olika aktiviteter.

Tända gnistan
I den egna verksamheten inom IKC säger Elin Nilsson att fokus huvudsakligen legat på att efterfråga vad målgruppen upplever för behov.

– Det handlar lika mycket om att tända gnistan hos personer som är hjärtligt trötta på att leva i den här pandemin, som kanske tappat hoppet. Då har det varit viktigt för oss att vara ett sammanhang för människor som kan komma in och prata och då kan vi inspireras av att höra vad de brinner för.

Pandemin har förstås i hög grad hindrat fysisks möten. Men ett slags digitalt kulturcafé har man ändå kunnat åstadkomma genom plattformen More than one story. Det har nått ut brett och samlat deltagare såväl från Azerbajdzjan som från andra delar av Sverige.

– Många från Trollhättan har varit med. Det har varit utrikesfödda som vill lära sig språket och som vill få nya kontakter men också flera äldre svenskar som saknar någon att prata med.

Det har varit deltagare även från de södra delarna av Trollhättan, där några av de så kallat särskilt utsatta områdena finns. Men det finns också ett tydligt digitalt utanförskap, eller omvänt ett behov av att öka det digitala innanförskapet. Ett sätt att ändå hålla kontakt med målgruppen är att arrangera promenadsamtal och andra utomhusaktiviteter.

Spindel i nätet
Elin Nilsson förklarar att hon blivit något av en spindel i nätet och att hon har god kontakt med stadens förvaltningar men även med föreningar och enskilda i olika delar av staden.

Hon berättar om en tjej som hört talas om IKC och kontaktade henne för att hon tillsammans med två kompisar ville starta en dansgrupp. De behövde en ledare.

– Då fick jag börja dra i mina kontakter och se om det var något som vi kunde vara med och möjliggöra.

– Jag har absolut en känsla av att kommunens förvaltningar lyssnar på oss. När de känner att de inte riktigt når målgruppen så ser de oss som en stor tillgång. Förvaltningar har bjudit in till samtal och frågat vad vi ser för behov. Mitt intryck är att de är väldigt intresserade av att höra vad invånarna tänker och tycker och de uppfattar att det har vi koll på.

Elin Nilsson berättar att hon nyligen hört från en deltagare att exempelvis ett stort schackbräde på torget kunde göra det naturligare för invånare i olika stadsdelar att träffas.

– Jag ska kontakta staden och fråga om det är något som går att ordna.

Bo Silfverberg