Related Articles


Alla säger att man vill integrera, men vad betyder det? Och mångkultur, är det verkligen det vi vill ha?
Möt forskare och utvecklare som funderat över ord och vad de kan betyda i praktiken.

Helena Korp vid Högskolan Västs mångfaldscentrum skiljer på ”integration” som ordet används i politik och dagligt tal och ”integration” som ett forskningsbegrepp.

Helena Korp

– Det kan absolut finnas en ideologisk dimension i hur man väljer att uttrycka sig, säger hon. Idag argumenterar ingen utöver ett politiskt parti öppet för assimilation, det vill säga att nyanlända ska anpassa sig till en rådande kultur. Däremot kan ”integration” och ”integrationspolitik” i praktiken nästan betyda vad som helst, bland annat just anpassning.

Blir det som man tänkt?

”Integration” kan användas i forskning där man studerar vad det blir för resultat, förklarar hon. I vilken grad invånare som är födda i och utanför landet tar del av utbildning, kommer in på arbetsmarknaden och har jobb och lön utifrån sin kvalifikationsnivå är viktiga mått.

– Sedan är det också den mjukare sidan, upplevelsen av att höra till och ”räknas” i samhället, hur ens vardag och sociala nätverk ser ut och ens kunskaper om till exempel utbildningssystemet.

En annan mycket viktig aspekt av integration är språket. För en engelskspråkig person är svenskan mindre viktig för att bli inkluderad i olika sammanhang än för exempelvis en arabisktalande, och det handlar inte bara om kommunikation utan också om status.

– Vi ska inte blunda för att det finns rasism och fördomar i samhället och att vissa grupper utsätts för diskriminering. Diskriminerande strukturer kan också innebära att alla invånare inte har samma chans att vara delaktiga i samhällets utveckling.

Det kan också gälla bostäder. Helena Korp nämner en brittisk forskare som resonerar om socialt kapital.

– Hon frågar sig vad man ska integreras till. Nyanlända som kommer till Sverige får ofta bostäder i redan väldigt segregerade områden. Då kommer deras integration i samhället att gå via landsmän och genom lokalsamhället som i sig är segregerat. De kommer kanske inte att förhålla sig så mycket till, eller få så mycket nytta av det som man ofta talar om i integrationspolitik. De blir inte ”nya svenskar” utan utrikesfödda som bor på egna öar i samhället.

Numera falsk självbild

Det finns forskning som problematiserar begreppet integration, förklarar Helena Korp. Det används ofta som en motsats till segregation, sönderfall eller assimilation och förknippas i stället med ömsesidighet och inkluderande mångfald.

– Men att resonera så kan vara bedrägligt, särskilt om man utgår från en bild av ett samhället som inte förändras. För det gör det.

Migrations- och integrationspolitik hänger oftast nära ihop och svensk policy har både haft historiskt jämfört med de flesta länder haft ganska generösa asyllagar och en progressiv integrationspolitik.

Det ingår i den svenska självbilden att det här bedrivs en progressiv integrationspolitik. I ett integrationsindex placerade sig Sverige 2014 högst bland 39 länder. Politiken har inneburit etableringsstöd, rätt till gratis SFI och en skollagstiftning som särskilt ser till nyanlända elevers behov och rättigheter och att man värnat minoritetsspråk. Man har kunnat få permanent uppehållstillstånd och efter relativt kort tid ansöka om medborgarskap.

Men samtidigt är gapet stort mellan svenskar och utlandsfödda när det gäller inkomst, anställningsgrad och politiskt deltagande. Även bostads- och skolsegregationen är mycket omfattande jämfört med andra länder. Ifråga om migrationspolitiken innebar de så kallade tillfälliga asyllagarna som infördes 2016 en drastisk ändring i synen på människor på flykt och behandlingen av asylsökande.

– Högerpopulistiska åsikter har också påverkat integrationspolitiken. Många personer som har kommit till Sverige som asylsökande befinner sig i ett utdraget tillstånd präglat av minimal kontroll och inflytande över sina livsvillkor och sin framtid.

– Nu verkar vi under täckmanteln ”integrationsåtgärder” glida mer och mer mot en assimilationspolitik med språkkrav, åtgärder för att ”de” ska bli motiverade att jobba, ”de” ska bli motiverade lära svenska och motiverade att ”integrera sig”, konstaterar Helena Korp.

– Med det härsynsättet blir problemet inte att nyanlända diskrimineras på arbetsmarknaden eller saknar pengar för att köpa en bostadsrätt, utan i stället framställs problemet som en bristande vilja att jobba och att lära sig svenska.

Vänder på begreppen

Just nu arbetar Helena Korp tillsammans med forskarkolleger i ett projekt samverkan med Support Group Network. Det går ut på att studera hur nyanländas och asylsökandes självorganisering kan bidra till ett nytt sätt att förstå och arbeta med integration.

– Support Group jobbar med att från dag ett hålla liv i nyanländas motivation som oftast är jättehög när man kommer till ett nytt land, säger hon. De vill att människor ska känna att de både kan påverka sina liv och ge ett positivt bidrag till samhället.

– De vänder på begreppen och menar att välmenande ambitioner inte har lyckats eftersom de inte utgått från vilka de nyinflyttade är, vad själva kan, vill och behöver. Värdsamhället har inte tagit vara på de drivkrafter och kunskaper som kommit med de nyanlända.

Helena Korp förklarar att Support Group Network undviker ”integration” och hellre talar om inkludering. Integration har i praktisk politik ofta inneburit att man riktat ”one size fits all”-åtgärder till asylsökande och nyanlända. De ses som några som saknar resurser och behöver utsättas för åtgärder, som problem som behöver hanteras. Det leder till passivitet.

Hon vill studera hur självorganisering kan skapa nya möjligheter för det mottagande samhället. Vilka hinder finns det mot att kunskaper och perspektiv hos nyanlända och asylsökande används som resurser i arbetet? Vad kan begrepp som delaktighet, interkulturalitet och egenmakt betyda i verksamheterna?

Första generationen svenskar

Helena Rojas

Botkyrka kommun har sedan länge varit ett hem för människor från hela världen. Idag har mer än hälften av alla Botkyrkabor sina rötter i andra länder och inom i kommunen talas hundra olika språk.

Något som alla kommuner kan känna igen sig i är Botkyrka kommuns beskrivning av att det råder stora skillnader i livsvillkor mellan individer och mellan grupper av flickor, pojkar, kvinnor och män. De sociala och ekonomiska klyftorna ökar.

Men kommunen har i stor politisk enighet, från (M) till (V), ställt sig bakom en strategi för ett jämlikt Botkyrka, en plan för hur hela den kommunala organisationen ska arbeta för minskande klyftor. Ett mål är att Botkyrka ska vara en interkulturell plats som präglas av samarbeten och möten över grupp- och stadsdelsgränser, jämlika livschanser och social sammanhållning.

I det här perspektivet är vissa nyckelbegrepp centrala: inkludering, ett interkulturellt synsätt, individens rättigheter och värdighet och partnerskap.

– Men det viktigaste är att vi omsätter orden i praktisk handling, säger Helena Rojas, utvecklingschef i Botkyrka kommun med ansvar för en hållbar interkulturell samhällsutveckling.

Lume Mehmeti
Lume Mehmeti

– Hur politikerna uttrycker sig sätter normen för tjänstemannaorganisationen, konstaterar Lume Mehmeti som arbetar med civilsamhällets inkludering. Här talar vi inte om första, andra eller tredje generationens invandrare, utan om första generationens svenskar.

– Det är viktigt att tänka på hur vi uttrycker oss, bland annat när det gäller synen på mångkultur. Mångkultur är ett begrepp som tenderar att låsa in människor i etniciteter. Ett interkulturellt förhållningssätt innebär i stället att det är vi tillsammans som skapar en ny uppdaterad svensk gemenskap där alla får plats, kan synas och påverka.

En rättighetsfråga

– Ibland talar vi om interkulturalitet som mångkultur plus mänskliga rättigheter. Med det menas att vi ställer individens mänskliga rättigheter i centrum i stället för hennes grupptillhörighet. Ett annat centralt begrepp är individens värdighet:  Gör vi saker på ett sätt som är värdigt ur individens synpunkt eller gör vi saker på ett ovärdigt sätt?

– Utan ett sådant förhållningssättet finns det stor risk för att man navigerar fel, menar Lume Mehmeti. Det kan bli assimilering, att man begär att alla nu ska göra på det sätt som man uppfattar som normen, eller det kan bli rena kränkningar.

– Ett klassiskt exempel kan vara hur man talade om hedersfrågan när jag var i 20-årsåldern, säger Helena Rojas. Man sa att de turkiska flickorna de är ju vana, därför är det inte så farligt…

– Men att låta en människa utsättas för en kränkning bara för att man är barn, det är att kulturalisera en människas liv på ett väldigt olämpligt sätt. I stället för att utgå från att man själv sitter inne med lösningen skulle man utifrån ett inkluderande perspektiv bjuda in individen eller den berörda gruppen i jakten på hur problemet ska lösas.

Erkänna rutten struktur

Lume Mehmeti berättar att Botkyrka kommun satsar närmare två miljoner kronor för att stödja en organisation som arbetar med att skapa framgångsresor för unga i förorten.

– Det är en insats för att bryta osynliga hinder så att det inte spelar någon roll var du bor, hur din kropp ser ut eller var dina föräldrar kommer från. Jag är inte säker på att alla kommuner hade valt att ställa sig bakom en analys som säger att det är något ruttet med ett samhälle som reser hinder för människor på grund av hur de ser ut och var de kommer ifrån.

– Vi är inte naiva men försöker arbeta framåt med en positiv grundsyn på människan och en tilltro till hennes förmåga. Det handlar om ett individuellt ansvarstagande men också om att vi som struktur alltid måste fråga oss: Vad kan vi göra i Botkyrka för bryta strukturer som annars kan vara kvävande?

Utmana självbilden

Helena och Lume använder formuleringen: Vem gör vad, för vem och varför – egentligen? Och när de beskriver hur de arbetar med att förankra den tydliga politiska viljan i den kommunala strukturen talar de gärna om partnerskap.

– En kommun vill ofta sätta sig själv i centrum, säger Lume Mehmeti. Man ser sig som navet i det som ska fixas och civilsamhället och näringslivet som isolerade enheter som man kan vända sig till när man behöver hjälp med något som man redan räknat ut.

– I stället borde man se sig själv i en cirkulär process där man som en av flera parter arbetar i nätverk. Ibland behöver man ta större plats, ibland behöver man kliva tillbaka. Det offentliga har absolut ett ansvar, men behöver inte alltid göra saker.

– Kommunen är en organisation, men det är lika viktigt att uppträda som en partner. I det internationella stadsnätverk som vi är med, Europarådets Intercultural Cities, i fick vi en superviktig pusselbit från Reykjavik där man ingått partnerskap med civilsamhället.

– Hos oss vill nu politikerna att vi också ska göra det. Det syns i mål och budget för de närmaste åren. Vi ska arbeta närmare civilsamhället, men inte för att i en upphandling lägga ut välfärdsuppdrag på en ideell aktör utan för att åstadkomma mer välfärd tillsammans med civilsamhället.

Kommunens människosyn

Frågan ställer sig själv: Hur lyckas man då i Botkyrka, har man satt in sig i en cirkulär process, är invånarna i Botkyrka medskapande?

Svaret är lika självklart: Det beror på vilken förvaltning man frågar.

Att göra om ett kommunal förhållningssätt går fortare i förvaltningar som redan har mycket samarbete med civilsamhället.

Helena och Lume har två stora områden som de ska arbeta med i höst:
* En översyn av hur man i kommunen arbetar med civilsamhället med syftet att sprida och förankra partnerskapstanken.
* En uppdatering av kommunens jämlikhetsstrategi från 2017 för hur de politiska jämlikhetsambitionerna ska översättas till tydliga styrningssignaler i tjänstemannaorganisationen.

– Det är rejäla utmaningar, konstaterar Helena Rojas. När vi jämför med förvaltningar i andra länder ser vi att det i Sverige finns en arkitektsyn som sitter så långt inne i tjänstemannarollen att man tappar lite av sin identitet om man inte är bäst på allting. Så vad vi jobbar mycket med är att sprida tanken att vi har en typ av kunskap, den professionella, men ingen av oss sitter inne med hela sanningen. Alla har vi en del av klokskapen.

– I grunden handlar det om att vi behöver lyfta frågor om människosyn och ett ödmjukt förhållningssätt till kommunal nivå. Tanken börjar slå rot, men vi har 6 000 medarbetare och 330 chefer. En ofta smärtsam förändring av kultur och självbild går inte över en natt.

Vill du veta mer?

Den som vill höra mer om Botkyrka kommuns arbete med ett interkulturellt förhållningssätt och att omsätta det i praktik gärna får höra av sig till Lume Mehmeti, lumnije.mehmeti@botkyrka.se, och Helena Rojas, helena.rojas@botkyrka.se. mig. De vill gärna medverka till att fler aktörer tänker och arbetar på det viset.

Bo Silfverberg

Läs mer