Hur livet ska fortsätta för ungdomar som omfattas av gymnasielagen avgörs av om de på mycket kort tid lyckas få ett varaktigt arbete. Om de inte kan leva upp till Migrationsverkets krav kan de tvingas tillbaks till en tillvaro som de flytt från.

– En människa är en människa, säger Freshta Neyayesh på Restad Gård Support Group, men hur ska dessa unga människor på så kort tid klara att lära sig språket, skaffa en yrkesutbildning och få ett jobb som varar… Och allt de tänker på är hur de ska kunna få ett arbete.

Hon vet. Som ansvarig för Barn- och ungdomshuset på Restad Gård i Vänersborg försöker hon hjälpa många av de drygt 100 ungdomar i Trollhättan och Vänersborg som omfattas av gymnasielagen till en meningsfull fritid.

Ungdomarna har fått avslag på sina asylansökningar då de hunnit fylla 18 år under en utdragen handläggningstid. De har nu fått uppehållstillstånd för studier som ska leda till arbete, men inte för en rimlig studietid, utan för 13 månader. De kan få förlängt om de uppfyller lagens krav på hur de ska studera. Och de kan få permanent uppehållstillstånd om de på ett halvår efter avslutade studier skaffar sig ett varaktigt arbete.

 

 Vill bli snickare

– Jag såg fram emot frihet i Sverige, inget krig och att få studera och jobba, säger Abdi Aziz Nasir som var 15 år när han lämnade Etiopien. Nu går jag på folkhögskola för att bli färdig med grundskolan och jag vill utbilda mig till snickare. Men jag känner mig ensam här och ibland frågar jag mig varför jag lämnade mitt land, min mamma, pappa och mina syskon.

Abdi Aziz Nasir kom först till Malmö, sedan till Gotland där han fick bo på flera ställen. Så småningom kom han till Trollhättan, därefter till Vänersborg och Restad Gård. Där har han också flyttat, från hus 7 till hus 19. Där bor nu ungdomar som portats från Migrationsverkets boenden och studerar enligt gymnasielagen.

– Det första jag tänker på är hela tiden uppehållstillstånd. Det har jag väntat på i fyra år, hos Migrationsverket och två domstolar. Det är jättesvårt att söka lägenhet och, du vet, det blir mycket stress att hela tiden tänka på att behöva flytta och få andra kompisar, du måste tänka tänka tänka.

– Men det är bättre nu. Jag får bra hjälp på folkhögskolan, jag har bästa läraren! Mest gillar jag att studera matematik. Det måste du kunna om du ska bli snickare.

Glad för chansen

– Jag visste lite om Sverige genom vänner som redan kommit hit, säger Moshtaq Amiri. Jag ville ha ett bra liv, men i flera omgångar har jag varit hemlös och inte vetat vad som skulle hända. Under en tid fick jag fick hjälp av en svensk familj i Vänersborg med boende, mat och kläder och mycket annat. Jag fick lära mig språket och jättemycket om samhället och om arbete.

– Jag är väldigt glad för att ha fått den här chansen till uppehållstillstånd i Sverige och för att jag både kan gå i skolan, jag går på bygglärling, och har jobb. Just nu har jag två jobb. På lördag och söndag jobbar jag i restaurang. De andra dagarna är jag i skolan 7.30 – 15.30. Därefter brukar jag jobba några timmar på äldreboende om de behöver mig.

– Men där får jag inte fast anställning och jag är rädd för att inte klara Migrationsverkets krav. Jag är väldigt orolig och stressad över det. På kvällarna läser jag Svenska FLEX med läraren i mobilen. Det är svårt att fokusera på läxorna. Jag behöver också hinna vara med kompisar och göra något annat, men det finns ingen tid för det.

– Jag tror på en ljus framtid om jag lyckas och får stanna i Sverige. Om inte kommer det att bli på samma sätt som när jag var i Iran, jag arbetade svart, sov och åt i svart, hela mitt liv gick i svart.

Drömmer om teater

Också Ali Akbari är född i Afghanistan, i Gazni, men har från två års ålder bott i Iran där har han levt utan dokument, uppehållstillstånd eller id-kort.

– Där måste man hela tiden jobba jobba jobba men får inget dokument för att få stanna kvar. Man måste hela tiden vara asylsökande.

– Helst hade jag velat studera teater på universitet, men de accepterar inte att afghaner studerar på universitet och det hade varit svårt att finansiera.

– Där var jag jätteorolig för att man skulle skicka mig tillbaka till Afghanistan. Vad skulle jag göra där, ingen anknytning, ingen familj och där är det krig. Oh nu är jag orolig för samma sak här i Sverige.

Ali Akbari går på hotell- och restaurangutbildningen på Komvux i Trollhättan, men drömmen om att studera teater finns kvar. När han spelar gitarr känner han sig glad och stressen vid tanken på Migrationsverkets krav på varaktigt arbete sjunker undan.
Flera av hans kompisar har utvisats till Afghanistan. Andra, som inte passat in i gymnasielagens villkor, har åkt till Frankrike för att ansöka om asyl på nytt.

Byggde skyddsnät
– Jag trodde inte att vi i det här landet skulle lagstifta om negativ särbehandling, säger Marianne Barrljung, Röda Korset. Men det är vad dessa ungdomar utsätts för med krav på arbete som redan för svenska ungdomar är omöjliga att leva upp till.

– Jag har mycket svårt att förstå varför vi gör det så svårt för den fantastiska arbetskraftsresurs som de här ungdomarna utgör. Det vore mycket bättre att ge dem permanent uppehållstillstånd och därmed skapa den trygghet som de nu saknar för att låta dem komma ut i arbete i en rimlig takt.

Röda Korset har lång erfarenhet av att arbeta med de ungdomar som omfattas av gymnasielagen och är en av de organisationer som har god överblick över ungdomarnas situation och Migrationsverkets oförutsägbara beslut när det gäller till exempel åldersuppskrivningarna på ungdomarna.

Med början 2017 förflyttades ungdomar från Migrationsverkets boenden på flera orter till Restad Gård och tappade det kontaktnät de lyckats bygga upp.

– I vårt närområde tog några ungdomar sitt liv. Det är bakgrunden till att Röda Korset i Vänersborg började bygga upp ”Skyddsnät för ensamkommande ungdomar på Restad Gård”. Väldigt många frivilliga engagerade sig i att hjälpa ungdomar att hitta till skolan, i deras myndighetskontakter, att förstå blanketter och att över huvud taget vara det vuxenstöd som de nu hade förlorat genom förflyttningen.

Senfärdiga kommuner
Det har inte varit lätt för kommunerna att planera för att ta sitt ansvar i samband med gymnasielagen, konstaterar Marianne Barrljung. Migrationsverket borde ha gett bättre förutsättningar genom tydligare besked.

– Men både Vänersborgs och Trollhättans kommuner har varit alldeles för sena med att besluta om pengar för att arrangera de utbildningar som det föll på kommunerna att ansvara för. Vi började på hösten 2018 att bearbeta politikerna och fick positiva svar, men inget hände. Att Kunskapsförbundet Väst trots det nu i november 2019, i allra sista stund, lyckades starta de utbildningar som behövs var en mycket viktig insats för ungdomarna.

– Osäkerheten var en oerhörd stress för ungdomarna som var livrädda för att de inte skulle hitta en utbildning för att få sitt tillfälliga uppehållstillstånd förlängt, säger Marianne Barrljung.

Ungdomarna är en tillgång
Just det här med utbildningen för ungdomar som studerar enligt gymnasielagen har varit en stor utmaning för förbundsstrateg Janne Aronsson vid Kunskapsförbundet Väst. Det är de som utför gymnasie- och vuxenutbildning för Trollhättans och Vänersborgs räkning. Han har arbetat mycket med att övertyga kommunerna om att satsa pengar då kostnaderna för dessa ungdomars utbildning går utanför den vanliga budgeten.

– Det man satsar på att utbilda ungdomar kommer man att få igen genom att de kan arbeta i bristyrken och betala skatt.

När nu Vänersborgs kommun till slut beslöt att finansiera 50 studieplatser för ungdomar som studerar enligt gymnasielagen ser Janne Aronsson det som föredömligt. De flesta kommuner har inte kunnat göra så.

Kunskapsförbundet har fått trolla knäna, som det heter, för att få igång utbildningarna. Gymnasielagen ger inte en ovillkorlig rätt att studera utan ungdomarna måste ansöka för att få en studieplats. I stället för det vanliga ansökningsförfarandet har man använt antagningsprov och testat de sökandes kunskaper i svenska, engelska och matematik.

Hjälp ungdomarna hitta jobb
Sedan november finns 70 studieplatser i fyra yrkesinriktade utbildningspaket. För att kunna leda till arbete har utbildningarna inriktats mot yrken där det råder brist på arbetskraft: restaurang, lokalvård, bygg och CNC (datorstyrning av verkstadsmaskiner).

– I vårt kontaktnät talar vi om de här ungdomarna som en resurs att anställa. Både vi och kommunerna behöver lokalvårdare och här utbildar vi sådana. Och varför skulle man i kommunernas storkök inte kunna anställa ungdomar som vi utbildat här.

– De här ungdomarna har i regel inte det kontaktnät som de skulle behöva för att få varaktigt arbete, säger Janne Andersson. Här har vi, kunskapsförbundet, kommunerna och alla som finns omkring ungdomarna ett stort ansvar att tänka kreativt.

Text: Bo Silfverberg